Kraftverksdammen i Orsa finnmark
Det finns en plats jag åker till ibland med några kära. Vi går där i våra egna världar, tillsammans, men ändå var och en i egen tankerymd. Här traskar björnspår fram i sanden och bakom fossilprydda stenar fräser huggormar upprört när man närmar sig.
Här är lätt att förledas tro att man är mitt ute i vildmarken. Men miljön är präglad av människan. Det är en kraftverksdamm vi besöker. Vissa tider på året töms den på vatten. Då hamnar drivved i drivor på stranden och man kan vandra omkring på det som nyss var sjöbotten.
Med barnaögon igen, fångas i leken. Jag har landat på en främmande planet.
Här fanns en gång de berömda flygträden, som sedan länge har blivit fällda. Bara stubbarna svävar fortfarande oroligt omkring på stranden. Urtidsdjur förklädda till drivved krälar fram genom brunröda tuvor av något som måste vara något märkligt, säkert forntida gräs, för att nå tryggheten i skogsbrynet. Stenar, som min vän säger är sandsten som pressats samman till röda flak med guldfärgade prickar på, men som jag bestämmer mig för att tro är fossil från någon sorts jättenyckelpiga, leder oss vidare.
Hon ville inte bli fotograferad. Jag smög mig på henne som om hon vore ett skyggt djur och tog bilden i smyg. Jag är nöjd med den. Det är den första bilden jag lyckats fånga av henne. Miljön skymtar i bakgrunden, och den fyrhjulsdrivna, som är vår möjlighet att ta oss ut hit och vår trygghet när myggor och regn blir för påträngande, är med. För mig blev bilden ett minne av en fin dag tillsammans.
Vad tid kan göra med med ens öga. Min första bild på henne blev också den sista. Nu är den inte längre ett minne av en fin utflykt. Nu är det för alltid så jag kommer se henne, på väg bort, en skymt i en backspegel, för alltid vandrande i en märklig plats dit jag inte har tillträde.
Vad en betraktare skulle läsa in i bilden om hundra år, om någon skulle bemöda sig att titta på dem då, är svårt att föreställa sig: ja, men titta, det var då man kunde gå omkring där i skogarna, innan klimatet förändrades och hela Dalarna hamnade under vattnet, eller mindre dystopiskt: ja det var då, det var på den tiden man fortfarande körde om kring i bensindrivna bilar, innan vi visste bättre och det var då, då när naturupplevelser och drömska dagar bara var undantag från vardagen.
